Foto : John Leffman via Wikipedia Commons  (https://commons.wikimedia.org/wiki/File:%C3%96resundsbron_fr%C3%A5n_norr_-_Svenska_sidan.jpg)

Öresundsbron. Foto John Leffman via Wikipedia Commons

Tänk!

Visst är den vacker, Öresundsbron? Ett av de största byggprojekten i världen när det begav sig.

Då den öppnade hade jag precis flyttat till Skåne och tågen började rulla. Efter en tid började jag arbeta där som ombordpersonal. Efter några år till började jag som lokförare köra tåg över till Danmark själv. Känslan att svischa iväg upp på bron och dyka ner i tunneln i 180 km/h är speciell. Att vara en av de få som får köra tåg i Danmark med andra regler och säkerhetssystem är också speciell.

En av mina gamla kollegor är riksdagsman i trafikutskottet Jag skulle kanske inte rösta på hans parti men han sitter i riksdagen och snackar järnväg. Där är vi överens om nästan allt.

Han la en motion om att förbjuda ensamarbete på passagerartåg, en fråga som jag själv drivit hårt och där vi är rörande överens. En annan motion handlade om den bristande säkerhet ombord, att det saknas intrångsskydd till Lokföraren.  Orimligt nog kan t ex dörrarna in till lokföraren på ett Öresundståg öppnas med handkraft utan att något larm går. Personalen saknar larm helt.

.

Kollegan/Riksdagsmannen berättade om sin resa till Kina. Tåg och tunnelbana i Shanghai har ett helt annat tänkande. Där skall alla som vill resa gå genom en säkerhetskontroll, metallbåge samt röntgen av väskor. Orimligt säger du? Tänk då på att det inte stör flödet av resenärer i en stad med 15 miljoner invånare. Eller tänk på när du flög senast?

Inom flyget finns ett helt annat tänkande, där kan man inte komma in i cockpit hur som helst. Efter en andrepilots självmord där han medvetet störtade planet har säkerheten skärpts ytterligare. Fler bolag använder nu principen att ingen får styra planet ensam i kabinen.

Då tänkte jag mest på hur enkelt det vore för en deprimerad lokförare att sätta tågens säkerhetssystem ur spel. Att krascha in i ett annat stillastående tåg med 180 km/h. Det handlar om att slå om ett par stycken brytare ute i tåget, sen är de ”idiotsäkra” systemen helt satta ur spel.

.

Häromdagen begicks ett terrorattentat på tåg, en fruktansvärd händelse där en terrorist angrep resenärer på ett franskt höghastighetståg. Utgången var närmast osannolik. Två lediga U.S. Marines hörde av en slump hur någon laddade ett automatvapen. Enligt kårens motto ”Semper Fidelis” agerade de rådigt.

När gärningsmannen kom ut med Kalashnikov och kniv angrep de honom och oskadliggjorde hotet. Tåget kunde styras in på en station, personalen kunde börja hjälpa folk bort från faran och av tåget. Båda hjältarna skadades på kuppen.

.

Hade vi haft sån tur i Sverige?

Förmodligen inte. Det är ont om U.S.Marines i kupéerna på Öresundstågen. Där står vanligt folk. Ofta så många som 900 till 1000 stycken ombord på en trippel. Såna människor som är mitt i sin vardag, otåligt på väg till jobbet och bara vill komma fram. Tåget är en transportsträcka, inget mer. Just såna människor som efter ett terrorattentat skulle känna sig rädda, bli påverkade i sin vardag.

Varför tjatar jag om Öresundstågen?  Fram till nyligen detta var min vardag, jag var en av dom som körde de fullsatta tågen och hjälpte tusentals människor fram dit de skulle. Men jag var inte bara lokförare utan Huvudskyddsombud för hela personalen. Man får ett slags falkögon då som hela tiden söker av efter något som är fel, lösa sladdar, trasiga fotsteg, risker att falla.

Men det handlar också om att tänka. Hjärnan arbetar hela tiden med att vrida och vända på saker. Hitta något som är en risk för kollegorna och behöver undanröjas. Att tänka ”efter”,  före.

.

Tänk, så lätt det vore för en terrorist att komma över en nyckel till tåget.

Tänk, då kan de bara öppna ett skåp och slå om samma brytare som sätter alla järnvägens säkerhetssystem ur spel.

Tänk, då behöver de inte ens bryta sig in till föraren utan kan öppna dörren lugnt och stilla.

Tänk, då kan de dela ett sammankopplat tåg i farten så att ena delen lämnas kvar mitt ute på Öresundsbron.

Tänk, ett scenario där detta tåg står med en bomb ombord och drygt 300 människor hålls gisslan.

Tänk, på att terrorister ofta är ute efter mål som ger hög uppmärksamhet.

Tänk, på hur bilden ovan hade kablats ut över hela världen om bron hade varit sprängd eller ett brinnande tåg stått mitt på den.

Nej, sånt vill man inte tänka på.

.

Inte som passagerare där man står inklämd mellan hundratals andra på väg till jobbet. Inte som personal när man dundrar ut på bron i 180 km/h. inte när man åker ner i Drogdentunneln, befinner sig långt under vatten och är på väg mot en internationell flygplats.

Risken med den låga säkerheten ombord på tåg är inte kopplad till varifrån hotet kommer. Det kan vara en sönderstressad och deprimerad personal som vill begå självmord, en galning med politisk agenda eller förvriden religion som ursäkt. Våld och terror har som syfte att göra oss rädda. påverka oss i vardagen och minska vår förmåga att tänka.

Tänker man efter så skall vi inte falla i fällan att vara rädda för de som är annorlunda än oss själva.

Tänker man efter måste vi göra det vi har gjort hittills, ta hand om de som flyr till oss, allt annat vore skamligt.

Men jag tänker på risken, hur uppenbart det är för att säkerheten ombord på tåg måste förbättras.

Hur uppenbart det är att Öresundstågen kan spela en roll i ett terrorattentat mot Sverige och Danmark.

Tidigare var det mitt uppdrag att tänka ut risker och lösningar för andra. Nu får de göra det själva.

.

Tänk!

.

secret

Säg det inte till nån men….

Visst har du varit med om det, att få ett förtroende? Någon berättar en sak som inte får komma ut. Informaton som kan skada om den kommer i orätta händer.

Vissa människor är väldigt öppna. Andra är privata, delar bara sina tankar med ett fåtal. Vissa är tvingade att hemlighålla saker.

Lokförare är just en sån yrkeskategori där man inte kan berätta vad som helst. En av de saker man skriver under på,  intygar att man inte har är sömnstörningar och psykiska diagnoser. Det går ju inte att vara labil när man sitter och ansvarar för många passagerarers liv.

.

Don’t ask don’t tell!

För ett par år sedan blev Lokföraren Torolf känd. Han fick diagnos på Aspergers syndrom. Trots över tjugo års prickfri tjänst var han inte längre betrodd med att köra tåg. Han fick senare rätt i domstol.

”Fallet Torolf” utvecklade en tyst princip på järnvägen av ”Don’t ask, don’t tell.”. Arbetsledare avrådde aktivt personalen från att göra tester för ADHD och Asperger. Vad ingen vet skadar inte. Eller gör det kanske det?

Givetvis är Lokförare bättre än andra. Om man får säga sånt själv, vilket jag får. Vem skall hindra mig? Jag är exempelvis mycket bättre på att köra tåg än en som inte är Lokförare. Väldigt mycket bättre.

Statistiken för sjukskrivningar med psykisk diagnos ökar kraftigt. Men två yrkeskategorier saknas helt i statistiken. Piloter och Lokförare. Förklaringen är att den som lider av såna diagnoser får inte jobba. Men hur vet man det?

Att må dåligt är ett socialt stigma redan i sig. Tänk om ditt levebröd och hela karriär riskeras?

Flygkraschen nyligen där en andrepilot förmodas ha lidit av depression och avsiktligt kraschat planet fick mig att fundera över saker.

.

Den ”säkra” järnvägen.

Järnvägen är ett tryggt system med stor säkerhet. Vi har en utrustning ombord som bromsar tåget om vi kör för fort och stoppar det om vi råkar passera en signal som visar stopp. Idiotsäkert. Javisst.

Det krävs inte mer än att slå om ett par strömbrytare för att stänga av systemen helt. Då finns inget som hindrar en självmordsbenägen Lokförare från att med full fart köra in i ett annat stillastående tåg.

Vid den kända olyckan i Nosaby var det så att tåget hade den i princip folktommma förstaklasskupén vänd framåt. Hade tåget varit vänt den andra vägen så att främsta kupén var fullsatt hade utgången av olyckan sett helt annorlunda ut.

Flygplanet hade 150 passagerare medan ett fullsatt pendeltåg lätt kan ha 500-600 ombord. Då skulle upp till tusen människor kunna befinna sig i livsfara vid en avsiktlig kollision i 180-200 km/h.

.

Psykosocial arbetsmiljö

I år kommer en föreskrift om Psykosocial arbetsmiljö från Arbetsmiljöverket. Det var på tiden. Den förra var från 1980 och så tunn att man inte kunde slå ihjäl en fluga med den, ännu mindre påverka en arbetsgivare. Den nya ser bra ut men arbetsgivarna skriker i högan sky.

”Det är inte vårt fel att folk mår dåligt på jobbet!”.

Nä, nä. Vad förväntar man sig av en gris annat än att den skall grymta?

För en tid sedan var det en Lokförare som svimmade när han satt och körde. Av en lycklig slump så var Tågvärden framme hos föraren i ett tjänsteärende. Hon agerade rådigt med att bromsa ner tåget och kalla på hjälp redan innan tåget stannat.

Tänk nu om Lokföraren varit ensam personal ombord. Då hade konsekvensen sett helt annorlunda ut. Ändå är det precis vad arbetsgivaren vill. Att en Lokförare skall kunna köra ensam och ansvara för 500-600 resenärer, även när något oförutsett inträffar. Som att de blir sjuka, att de råkar köra på någon eller att det börjar brinna ombord. Skyddsombuden protesterar inte längre mot ensamarbetet.

Att bära på oro för att något hemskt skall inträffa är tärande, det sliter på psyket.

Sånt förstår en idiot. Men det är ju de kloka som bestämmer.

.

Järnvägens familj

Jag brukar likna järnvägen vid en sönderbruten dysfunktionell familj. Hur ser det ut med våra arbetsförhållanden?

Vissa Tågvärdar i Skåne har sedan 2002 haft sex olika arbetsgivare. Tre av dessa byten har berott på konkurser eller upphandlingar som rivits upp pga att ekonomin inte fungerat i bolagen. När kommer de att känna trygghet och lugn på jobbet?

Flygstrejken nyligen och tågstrejken förra året visade på personalens arbetssituation. Pressade anbud, uppsägningar, personalbrist, otrygga anställningsformer, missbruk av timanställda, kollektivavtal som bryts, säkerhetsregler åsidosätts, arbetstider där dygnet kastas runt ideligen.

Det visade också på en berättigad brist på tillit mellan de anställda och arbetsgivarna. Omöjliga besparingar. Så är det så klart inte överallt men dagens slimmade organisationer har inte utrymme för någon hög trygghet eller säkerhet. Något måste ge med sig,

Det som händer är något nytt på järnvägen. Folk orkar inte med, söker sig vidare eller planerar för studier. De som kan räknar ner dagarna till en förtida pension. Vissa byter karriär helt och hållet.

Bara härom kvällen var det en av dessa som sökt sig vidare som berättade en sak i förtroende. Han hade ätit antidepressiva tabletter.

Andra kollegor berättar om terapi, koffeintabletter för att hålla sig vakna på 13-timmarspassen, sömntabletter för sova, öl till frukost efter nattpassen, sprit på vardagskvällar för att koppla av, skilsmässor pga att man sover borta mycket från familjen, oro och otrygghet.

Går det ihop med statistiken att det inte finns några Lokförare med psykisk diagnos?

Nej, självklart går det inte ihop. Järnvägsanställda är kanske i själva verket mer utsatta än många andra yrkesgrupper.

Principen om att inte berätta något ifall man mår dåligt är farlig. Mycket farlig.

.

#mådåligt

Men du! Inte bara mellan oss två, inte bara för oss på järnvägen – Det finns saker man kan göra.

Till att börja med kan man acceptera att alla förr eller senare kommer att ha en anledning till att må mer eller mindre dåligt.

Livet går upp och ner, det inte bara är glass och ballonger. Det finns heller inget krav på att det måste vara så hela tiden.

Det sociala stigmat med psykisk ohälsa gör det inte passar sig vid ett fikabord säga att man mår dåligt. Om dessutom hela din framtid och försörjning riskeras av det så blir det rent ut sagt omöjligt.

”Loss of Licence”, en försäkring som täcker upp såna gånger, bör drivas gemensamt  av arbetsmarknadens parter.

Den måste prioriteras upp av både fack och arbetsgivare. Den som mår dåligt och antingen tillfälligt eller permanent inte förmår ansvara för andras liv måste kunna berätta det, utan att riskera hela sin framtid, karriär och försörjning.

Kronor och ören på ett OB-tillägg är lättare för både fack och arbetsgivare att hantera, det är mätbart. Men den dag en utarbetad och söndertrasad Lokförare dundrar in i ett annat stillastående tåg med 180-200 km/h väger de korvörena lätt för de drabbade.

Framför allt kan vi börja hos oss själva, med varandra, i fikarummet. Ställa frågan

.

Hur mår du, egentligen?

.

 

Film Title: Watchmen

eller… Att inte vilja se

För mig som jobbat med järnväg i femton år har incidenten med ”Väktaren” på  Malmö C verklighetsförankring. Jag ser hur kollegorna rusar till försvar för den uniformerade. Rusar. Instinktivt, reservationslöst och snabbt.

Hur många gånger har man inte stått där själv, som Tågvärd eller Lokförare med en situation där någon skall avvisas? Resenärer som är aggressiva, berusade, hotfulla och hotar säkerheten, eller pga att personalen blir utsatta för bespottning. Bespottning!

Smaka på det ordet, ”bespottning”. Det var en ny kategori av händelser när jag började läsa kollegornas incidentrapporter. Arbetsgivaren har fullständig koll på exakt hur många bespottningar som sker, vilka tidpunkter och på vilka tågnummer.

 

För nästan tio år sedan när jag var Tågvärd hände det en gång i Skåne, en gång på fyra år. Idag händer det upp till fyra gånger på en arbetsdag. Det kan aldrig vara OK att man skall bli spottad på när man sköter sitt jobb. Uniformen är inte en ursäkt att behandlas illa.

Kan du se en annan människa bakom uniformen? Kan du se den som jobbat 13 timmar utan rast och är rädd för att bli av med jobbet om de får för många klagomål? Kan du se personen som är timanställd och har jobbat 21 dagar i sträck på överfulla tåg? Ser du?

Något har hänt. Något som gör att personalen i uniform kan spottas på. Deras status har sjunkit så långt från forna tiders ”Tågmästare” på SJ att den kan klä skott för allt som blivit fel på en resenärs dag. Hot och våld ökar katastrofalt inom hela kollektivtrafiken.

Det enda personalen har är varandra, att man kan lita på att kollegan sköter sitt jobb och ställer upp när något inträffar. Ett brandlarm ombord på tåget, en toalett som måste startas om, en resenär som skall avvisas osv. Man har varandra. Man ”vet”. Man ”ser”.

 

1795554_304135023129544_7131017494003573465_n

Stöttande kommentarer haglar på Facebook. Inbjudningar till grupper och manifestationer för att ge Ordningsvakten stöd. Kollegorna i uniform sluter upp. För de andra utanför, de vet ju inget. De vet inte hur man har det. De ”ser” inte.

Vad är det alla andra, utanför järnvägen och kollektivtrafiken, ser. Vad ser en icke uniformerad person, en icke-kollega, på filmen med nioåringen som de reagerar på?

Jo! De ser ett barn. De ser en misshandel. De ser en vuxen som begår ett övergrepp.

De ser ett ensamkommande flyktingbarn på nio år utsättas för något som inget barn borde behöva. Fysiskt våld av en vuxen, övergrepp begånget av en person i uniform.  En person med makt över dom.

Ett barn som är övertygat om att det kommer att dö pga en vuxen som sitter ovanpå det och täpper för munnen. Ett barn som skriker och ber för sitt liv.

FN’s Barnkonvention är snart 25 år gammal och de flesta har ännu ingen aning om vad som står i den. Det står att barn skall skyddas från misshandel. Att barn inte får fängslas hur som helt. Att omhändertagna barn skall vara trygga och få god behandling.

.

Här några utdrag ur den barnvänliga texten:

19. Du har rätt till skydd mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, vanvård, misshandel, övergrepp eller annat utnyttjande.

37. …Om du grips, fängslas eller blir instängd mot din vilja måste det vara en sista utväg och för en så kort tid som möjligt. Du ska hela tiden behandlas med respekt..

40. Om du misstänks för ett brott, eller om det visar sig att du är skyldig till ett brott, ska du behandlas med respekt och värdighet…

Respekt och värdighet… överallt utom på Malmö C ?

 

”Uppgifter går isär”. Säger Polisen ofta. Men sån tur att händelser dokumenteras. Inte bara av bevakningskameror utan allmänheten, den store detektiven – nu med mobilkamera. Jag var själv kluven och sökte fram fler filmer. En visar hur barnet sparkar Den som fick mig att ta egen ståndpunkt, visar skeendet efteråt.

Det med handbojor försedda barnet lyfts upp och tas om hand av en Polispatrull. Då spottar barnet på vakten som reagerar med att slå till barnet i nacken.

Vänta nu. Slå en som har handbojor? Som en ”instinktiv” reaktion på att bli bespottad?

Slå ett barn. Ett handfängslat barn som hålls fast av Polis. Får man göra så?

 

Du och jag kanske kan känna igen känslan. En otrevlig unge som skriker och beter sig. Hur får man stopp på det utan att ta till våld? Som förälder prövas tålamodet ständigt. Man får hela tiden jobba med sina känslor och strategier för att nå fram på nya sätt.

Vissa har högre krav på sig än andra. Den med rätt att bruka våld förutsätts göra det bara som en sista utväg, när alla andra möjligheter är uttömda. De får inte smälla till folk hur som helst utan det måste finnas en godtagbar anledning.

Ingen får avvisas från tågen, bli slagen eller fängslad pga någons personliga känslor. Det krävs ett fullgott skäl. För över vaktens sista smäll till en Polis, beväpnad med skjutvapen. Hur hade vi bedömt det ifall en Polis som blir bespottad av en nioåring reagerar med att dra upp sitt tjänstevapen och skjuta barnet?

.

Barnen har rymt igen. De kommer knappast att ha en positiv inställning till någon i uniform. Deras trauma var säkerligen stort redan innan de kom hit till os för beskydd. Istället för behandling och stöd har de utsatts för vidare övergrepp i strid mot FNs Barnkonvention.

Vi är bättre än så här!

Vi har rätt att ställa högre krav, inte bara på personer i uniform utan på varandra, på oss alla.

Att vi alla reagerar och säger ifrån – Både när någon blir bespottad och när ett barn misshandlas.

Vaktens sista smäll på barnet i nacken ställer allt det som skedde före i ett helt annat ljus. Eller ser du kanske inte det? Då säger jag som Per Oscarsson när han klädde av sig i  TV.

”Ser man inte det, är det för att man inte vill se”

20140629-150815-54495412.jpg

Feminist?

Har du gjort någon valkompass?

De ligger ute lite här och var. Med ett fåtal frågor ska tvingas till insikt om vad vi egentligen vill rösta på, vad vi egentligen anser och var vi hör hemma.

Själv gjorde jag en före EU-valet och fick 98% på Feministiskt Initiativ. Lite chockad, men jag röstade inte på dom. Däremot började jag undra över resultatet. Jag? Feminist?

Etiketten skavde. Jag är en sån där man som tjejer kollrar bort skitlätt. Jag har pinsamt lätt att förlora ögonkontakten med en kvinna som trycker fram sina behag. Feminist?

.

Ärligt! Det är ju inte så många som gör det nu för tiden. Medelåldern har slagit in på mig som för alla andra. Jag är inte särskilt ung längre.

Vad jag däremot är så är det Pappa. Alltid Pappa, först och främst. Allt annat, Lokförare, Skyddsombud, Förtroendeman eller amatörskribent, ställs åt sidan för Lillan.

Datorn stängs av till förmån för tecknad film, bloggen ruttnar ner trots följarnas påstötningar, mobilen vilar vid sagostund. Vid de tillfällen av tvång som detta inte är möjligt gnager något inombords om en tid som aldrig kommer tillbaka.

.

Att få barn i relativt mogen ålder (40-nånting) är lite annorlunda än i unga år. I vart fall för mig som provat båda delarna. Det blir mer genomgripande, viktigt. Pappaledigheten på sex månader gjorde det omvälvande, totalt.

Sen var det ju inte så enkelt heller. Sorger över missfall och begravda barn, misslyckade IVF-försök. En slutlig resa ut ur mörkret till en stapplande lycka. Gränslös kärlek och löften om trygghet. Hopp och framtid, till slut.

Åren går. Saker börjar märkas, saker som var osynligt tidigare. Yrkeskvinnor i min egen ålder byter jobb pga att de halkat efter i lön. Yngre smarta tjejer med chefskap går in i väggen av något slags duktighetssyndrom.

.

Nivån? Nivån på vad som är OK att säga eller inte sjunker. Gränser flyttas. I mansdominerade yrken som järnväg eller transportnäringen blir tjejer mobbade, uthängda och kränkta.

Vad fan hände? När blev det OK att kalla någon annan syster eller dotter Hora, att önska livet ur henne eller att hon skall bli våldtagen?

Jag såg det inte förr. Nu syns det. Bottenlöst och stinkande. Hatet!

.

Lillan får både dockor och bilar, smycken och verktyg, prinsessklänningar och jeans. Hon måste få välja själv vad hon har lust med den ena eller andra dagen. Det är inte jag som skall bestämma sånt, bara hon. Feminist?

Hon måste få känna sig dum och ful en dag utan att nån förnumstig jävel säger ”Men åh, du är så söt!”. Det är hon som bestämmer om hon känner sig söt den dagen eller inte, ingen annan. Feminist?

Hennes värde avgörs inte av utseendet. Inte av hur duktig hon är på det ena eller andra. Inte av hennes kön. Hon är värd något alldeles oavsett. Snygg eller ful, duktig eller dum, kille eller tjej. Feminist?

.

Jag vet fortfarande inte vad jag skall rösta på, etiketten skaver lika mycket nu som innan. Fast jag undrar lite över framtiden.

Kommer skolan att tvinga henne att kämpa mer än den urbota korkade ungen bredvid som har en snopp?

Som Pappa kan jag inte beskydda Lillan från världen, bara rusta henne och ge henne styrka att klara sig själv. Men jag har också en möjlighet nu i höst att vara med och bestämma hur den världen skall se ut.

Hinner vi på tio år bygga ett samhälle som ger henne samma chanser i livet till utbildning och karriär som skitungen nere i byn? Kommer hennes värde att avgöras av hennes person eller kön?

Fan vet, eller kanske F! vet?

Feminist, jag? Nä, det tror jag inte på! Jag är ju bara Pappa. Först och främst. Pappa! Inte F!

P!

20140313-220940.jpg

Den 13:e mars 1964 blev Kitty Genovese misshandlad, våldtagen och mördad utanför sin lägenhet.

Under en fruktansvärd halvtimme skrek hon på hjälp. Grannar hade sina fönster öppna, hörde vad som pågick men gjorde ingenting. En granne öppnade dörren, såg nedför trappan på vad som hände men gick in och stängde dörren igen.

Han var ett av de 38 vittnen som senare blev förhörda. På frågan om varför han som sett vad som skedde inte gjort något sa han:

– Jag ville inte bli inblandad!

.

Det har skrivits spaltkilometer om mordet på Kitty Genovese och flera böcker om händelsen har getts ut, en av dom just idag. På 50-årsdagen av hennes död.

Själv läste jag om det i mellanstadiet på Engelskan. Det kanske man inte gör nu för tiden men på 80-talet fanns det fortfarande med i läroböckerna. Det var inte ”urgammalt” då.

Är man intresserad av själva händelserna och efterspelet är det lätt att söka fram. Internet har gjort allt tillgängligt med ett knapptryck. Mina tankar går till något annat, saker som sker idag.

.

Avståndet mellan människor ökar på något sätt när vi blir oroliga och rädda.

Det verkar som att vi har blivit väldigt oroliga och rädda på sistone, bekymrade över både det ena och det andra. Media underblåser vår oro för personlig och ekonomisk trygghet. Jobb. Samhällets utveckling.

Ju fler som ser en människa råka illa ut desto lättare är det att bara blunda och gå vidare. ”Defliction of personal responsibility” kallas det, eller ”någon annan gör det” på ren svenska.

.

Nej!

Du behöver inte vara särskilt modig, gå mellan kombattanter eller klä ut dig till Batman i trikåer och förhindra brott. Du kan kalla på hjälp, ropa ”nej”, ”sluta” eller ”det räcker nu”.

Du behöver inte protestera, vara aktivist i en organiserad rörelse eller kalla dig anti-nåntingnåntingvadsomhelst.

När någon drar en vits i fikarummet som inte är ok, säg det. Detta är inte OK på vår arbetsplats. I värsta fall uppstår en pinsam tystnad.

När någon lägger upp något kränkande på Facebook, kommentera det. Skriv att det inte är sant eller inte OK för dig att ha sånt i ditt flöde.

I värsta fall kostar det dig en av dina 300 kontakter du sällan eller aldrig träffar ändå.

.

Rädslan för att bli inblandad förlamar, fördummar och förminskar oss.

Fenomenet att människor är mindre benägna att agera om de är många, jämfört om de är ensamma, eftersom alla tror att någon annan ska göra det, har kommit att kallas Genovese Syndrome eller Bystander effect.

Tänker du vara en som gör något, eller en som stänger sin dörr, går förbi?

Tänker du vara en som sitter tyst i fikarummet eller en som säger nej?

Bli inblandad!

Du kanske inte räddar någons liv men du kan rädda deras dag!

Kan få mycket stor betydelse…

I huvudet på en lokförare

DSC00001 För en vecka sedan offentliggjorde Veolia sina sparplaner för Öresundstågstrafiken. Det blir kraftiga neddragningar på samtliga stationeringsorter i södra Sverige. Värst drabbas personalen i Kristianstad. Veolia överger orten helt och hållet och ett drygt 30-tal anställda riskerar att bli utan jobb. Idag kan den här bloggen avslöja att Arbetsmiljöverket inom kort väntas fatta ett beslut som försvårar för Veolia att dra ned på framför allt antalet tågvärdar. Lokförarnas skyddsombud krävde i augusti ett stopp för förare att arbeta ensamma ombord på Öresundstågen. Riskerna har helt enkelt blivit för stora, både fysiskt men också rent psykiskt. Efter en lång och segdragen process har Arbetsmiljöverket nu kommit med en så kallad underrättelse av beslut. Från den 28 april vill verket förbjuda Veolia att köra Öresundståg utan ombordpersonal. Tjänstetågen undantas. Likaså får tåg framföras till närmaste personaldepå i händelse av akut sjukdom. Veolia får fram till den 21 mars på sej att yttra sej…

Visa originalinlägg 137 fler ord

20140226-172613.jpg

Tuffa matcher

Alla går vi tuffa matcher ibland, det är så livet är. Vi får ta en del smällar och sen försöka resa oss med någorlunda värdighet.

Lillan har gått flera nu, svårt med andningen. En natt på akuten, en på jourcentral. Feber. Tårar. Kamp. Mammor o Pappor är ej så tuffa i såna lägen. Torkar pannan, tröstar, försöker ge styrka.

Först på natten när hon somnat tryggt i Pappas säng blev det en lugn stund att slösurfa lite, läsa nyheter på mobilen osv.

.

Plötsligt ploppade det upp något på Twitter, ett meddelande från självaste Mohammed Ali.

@MuhammadAli: I shook up the world against Liston, now 50 years later I’m taking it to Twitter #AliTweet

Ja visst, så var det ju. Cassius Clays första match mot Sonny Liston gick den 25:e Februari 1964 i Miami Beach. På dagen 50 år sedan alltså.

.

Det är lätt att den som öppet gillar boxning anses som kufisk. Det verkar nog lite fräsigare med blådårarna som sparkas och Gud vet allt i s k ”Ultimate fighting” numera.

Det är ändå något ärligt och gammaldags med två män som går in i ring och bara har sig själva, sin vilja, uthållighet, teknik och styrka till råds för att besegra varandra.

Det kanske är något slags nostalgi bara, romantik över boxningsträning i svettiga hallar, en fläkt av svunna tider och stora män som respektfullt kallade varandra ”Champ”.

.

Man får tycka vad man vill om själva boxningen men det man kan lära sig något av är inte främst hur en boxare slår ner någon annan utan vad som händer när de åker ner i golvet.

Jag har sett hundratals matcher och alla gör det, förr eller senare. Åker på stryk, biter i mattan. En del så hårt att de ligger kvar, andra tar sig upp på fötterna igen på ren viljestyrka.

De kan till och med vända matchen, som Clay gjorde mot Liston – för att sedan gå till historien.

Det finns lärdomar där.

.

Den som går in i ringen – ställer sig upp för något, en vilja, tro eller övertygelse – är den som ensam tar själva smällarna. De utanför ringen anser sig trots det veta bättre hur allt skulle gått till.

En annan lärdom är från Mohammed Ali själv. Långt efter att hans Parkinson börjat visa sig fortsatte han gå match efter match fast han hade skäl att sluta. Se om själv, sluta på topp.

Ali kunde inte. Men för som klarar av att i tid fatta såna beslut, att se om sin hälsa, sluta på topp och har modet att ta steget vidare till något nytt är det bara att lyfta på hatten.

.

Kunde han däremot efter 50 år börja med något nytt, något så modernt som att Twittra.

Tänk då vad du kan göra för något nytt med ditt liv, eller jag?

Det är aldrig för sent att påbörja något nytt!

20140221-125706.jpg

– Då ÄR man inte kompis!

Lillan sa det. Vi hade väntat två timmar på att de skulle komma. Framdukat bord. Gäster väntades.

Min gamle kollega tillsammans med sin dotter, den ett år äldre ”idolen” för vår egen flicka. Ingen kom. Lillan stod i vardagsrummet och spanade.

– Jag sätter mig i köket och tittar. Då kommer dom säkert!

.

Vi satte oss i köket. Ingen kom. Ingen hörde av sig. Till slut fick vi börja äta själva. Lillan grät.

Få saker gör så ont i hjärtat på både Pappor och Mammor som när deras barn har hjärtesorg.

Det är svårt att förklara att de själva inte gjort något fel. Att felet ligger hos de andra som beter sig illa. Man önskar man kunde skyddat dom frän besvikelse och bittra erfarenheter.

Frågan är nog vem man egentligen kan lita på, när det gäller, någonsin?

.

Det svåraste min fru och jag någonsin gått genom var när vårt första barn dog, vår son som ännu inte fötts men var så stor att han skulle födas fram och begravas.

Glädjen över att bli familj förbyttes i en svart avgrund. En djup brunn fylld av chock, förtvivlan och sorg.

Fruns ”plastsyskon” som hon växt upp med så nära tappade plötsligt vår adress när de hade dop. Telefonnummer försvann spårlöst. Bara tystnaden fanns. Tom. Krävande. Kvävande.

Den gamla kollegan (jo, just han), den där nära vännen, han som skulle få sitt barn bara en tid efter oss mötte vi en dag i samhället. När de såg oss på avstånd gick dom över gatan för att slippa mötas. Som om vår olycka kunde smitta.

.

Några år senare, när vi som älskade varandra hade skrikit klart på varandra, slutat skada oss själva, slutat skuldbelägga och förlåtit oss själva gjorde vi resan. Resan från mörker till ljus.

Vi hade hankat oss fram, trasiga och söndertrasande mot varandra. Det nya barnet hade kommit. Lillan. Efter något år tordes vi börja lita på att hon verkligen fanns hos oss, att ingen skulle rycka bort henne.

Plötsligt blev vi inbjudna en dag.

Den gamle kollegans dotter, lite äldre än vår egen, hade precis fyllt år. Lillan och jag blev inbjudna till ett visst klockslag, handlade present och åkte. Knackade på.

Vuxenpratet och barnets lek bakom dörren tystnade tvärt. Dörren öppnades. Kollegan såg konstig ut.

– Trodde du skulle ringa, vi ligger och sover.

.

Vid hemkomsten pratade vi, frun och jag. Var det sånt vi ville ha runt omkring vårt barn? Var det kanske sånt vi skulle skydda henne mot?

Man vill ju inte vara curlingföräldrar heller. Man kan låta udda vara jämt. Alla kan ha en dålig dag. Vi kunde ju ha ringt innan – fast vi var inbjudna, till en viss tid. Kunde.

Kontakten var inte så tät. Lite avvaktande kanske. Man har fullt upp ändå. Första tanden, första stegen, inskolningen på Dagis. Dans, bus, lek och godnattsagor. Tiden flyger.

.

Plötsligt skulle han skiljas, den där gamle kollegan. Vi åkte dit med saker vi hade över. Började umgås både med och utan barn. Bio. Film. Fika. Sånt man ofta gör för vänner när de går genom något svårt. Bara finns där, utan krav.

Vår egen dotter blev nästan förälskad i både kollegan och hans dotter. Ville alltid träffas. Beundrade allt de gjorde och sa.

– Det är min bästa kompis, Pappa! Jag älskar henne!

.

När tiden gått hade den äldre flickan börjat få besök av andra, nyanskaffade kamrater. Då var det lite annorlunda. De andra låste in sig, lämnade Lillan utanför, ensam, ledsen.

– Alla får vara med! Så sa de vuxna när jag var barn. Det var då. Detta var nu. Ingen sa ifrån.

Barn är barn, tänker man. De måste ju lösa sånt själva? Hon måste bara ta för sig lite. Man vill ju inte vara curlingföräldrar heller?

.

Det hade faktiskt varit många trevliga stunder. Middagar. Grillning i skogen. Fiskeutflykter. Bad. Filmkvällar.

Ibland var det lite märkligt bara hur snabbt allting skulle avbrytas. Att börja utebli den ena gången efter den andra utan kontakt. De var nog upptagna.

När kollegan fick ett nytt förhållande gladdes vi. Det var naturligt att kontakten glesades ut. Förälskelse är ju så där, konsumerande. Vissa saker tar över och annat faller undan.

.

– KAN vi inte bjuda in dom på fika?

Lillan bad. Det gjorde vi. En gång efter simskola. De var upptagna. En gång till. Det hade varit mycket sista tiden. En tredje gång. De var trötta.

Plötsligt bjöd de in sig själva på fika. Lillan var överlycklig. Hennes bästa kompis skulle komma. Vi dukade upp ett rejält kvällsfika. Väntade.

.

Efter några timmar var vi tvungna att börja äta själva. Lillan vägrade. Hennes gäster hade ju inte kommit, hörde inte av sig alls. Tårarna kom på Lillan

– Om man SÄGER att man ska komma, och sen inte gör det!

– Då ÄR man inte kompis!

.

Få saker. Få. Men alla har en gräns. Absolut. Definitiv. En gräns där man säger ”No more” eller ”Nu får det vara”. Sen är det nog.

Vänner.

Vännerna, de som du släpper in, är de enda som kan svika dig. Ovännerna vet du redan var du har.

Den där kollegan som du respekterar kanske inte respekterar dig tillbaka. Bakom skämten och den till synes pålitliga fasaden finns bara tomhet, en skällande burk, inte pålitlig till något.

Den som du står så nära som om ni vore syskon är densamma som plötsligt tappar ditt nummer när det enda som skulle kunna rädda dig är ett telefonsamtal just den dagen.

Den som du trodde skulle ge dig en klapp på axeln går istället över gatan för att slippa möta dig.

.

Lärdomar av tårar är sånt man önskar ens eget barn skulle slippa. Men de kommer. Då får man försöka leda dom genom tårar och svek. Bearbeta. Komma över.

Alla har sin gräns. Man upptäcker den först när den passerats. Jag vet nu att min egen gick vid Lillans tårar.

Vet du var din går?

20131103-145629.jpg

Det är rena guldgruvan!

Det var faktiskt en guldgruva också. Eller ett slags. Det rörde sig om ett gruvbolag som min kompis tänkte investera i.

Han skulle själv köpa aktier men att övertala mig var inte så lätt. Företaget hade gång efter gång bett om mer pengar av sina ägare och banker mot löfte om framtida vinster.

.

Tänk om man visste på förhand. Något litet bolag som snart hade nåt riktigt bra. Om man satsat på en ung Steve Jobs med det vi vet idag?

Men den som verkligen VET något får ju inte använda sig av detta. Det vore ju…FUSK!
.

Insiderbrott kallas det när någon utnyttjar finansiell information som inte är officiell eller allmänt känd till att köpa eller sälja värdepapper, eller får någon annan att göra det.

Sånt är svårt att bevisa. Ett förfluget ord vid ett fikabord eller en Whiskyprovning. Information som en opportunist ser till att sko sig på innebär stora svårigheter att bevisa i efterskott.

.

Men hur gör vi med våra politiker? De kan fatta beslut eller genom sitt uppdrag få information som det går att tjäna pengar på. Exempelvis förhandskännedom om statliga räddningsinsatser av ett utsatt gruvbolag.

Hur undviker vi att en politiker skor sig på de beslut som fattas. Hur säkrar vi vårt öppna samhälle mot maktmissbruk och korruption?

Utomlands sätter politiker sina aktier under blind förvaltning. De har under sin tid som folkvalda ingen insyn i hur deras kapital förvaltas, vilka aktier de äger eller inte. Det låter väl bra?

.

Sverige har inget sånt system. Istället finns det ett frivilligt register där de kan rapportera in sina aktieinnehav, om de vill, om de hinner och om de kommer ihåg det.

Däremot skrivs det inte upp när de köpt aktierna, vilket faktiskt kan vara nog så intressant. Timing is everything!

.

Vi har i Sverige en fri press, den granskande tredje statsmakten ser till att inget otillbörligt sker i lönndom.

Vi tror att den makthavare som blivit ”fartblind” och låtit makten korrumpera förr eller senare löper gatlopp när väl mediadrevet fått vittring på blod eller Toblerone.

Men när media frågade efter några datum för en Ministers aktieaffärer blev det panik i Regeringens sandlåda. Man vägrade svara helt enkelt.
.

Sånt kan vi ju inte berätta. Det kan ju bli lite jobbigt – typ!

Chefen, Statsministern, sa att min Minister kanske kan lida skada om jag berättar sånt så det tänker jag inte göra.

Tänk om vi alla hade såna chefer, som kan plocka fram hemligstämpeln så snart någonting blir lite jobbigt att svara på?

Det öppna samhället kändes plötsligt lite mindre öppet, mera instängt, farligt och unket.

.

Själv kan jag för lite om ekonomi för att själv handla med aktier, den kunskapen är andra välsignade med. Jag föredrar fasta tillgångar.

Men ser du eller jag en sån aktiekurs som den i bolaget som Ministern köpte sina aktier i – önskar vi nog själva att vi hade varit med.

Det hade ju varit rena guldgruvan!

Milky Way Arch

För Lokförarna blev något känt för en vecka sedan, att ikväll skulle Öresundsbron se annorlunda ut.

Den skulle förvandlas till en Bro av Ljus.

Eventet arrangeras av Dragörs kommun och Amagermuséet. Man tänder ett stort antal elektriska ljus, både på bron (nödbelysningen på tågdäck) och ute i sundet. Utan att påverka bil- eller tågtrafiken kommer detta att vara väl synligt från alla håll.

Nu är det 70 år sedan tusentals danska judar flydde undan nazisterna över Öresund till Sverige.

.

70 år sedan. Fortfarande finns det människor att möta och samtala med som var med. Själv växte jag upp med släktingar som mindes kriget. Ja, inte i Skåne utan i Norra Sverige. Där var det inte Danskar utan Finnar och Norrmän man gav skydd och hjälpte.

Här nere räddades 99 % av de Danska Judarna från Nazisterna. Danmark skiljer sig därmed åt från andra ockuperade länder där många judar deporterades och utrotades.

.

De fick förvarning. En Tysk diplomat kontaktade Danska Socialdemokraterna och berättade om att en deportation av Danska Judar var på väg. Partiets ledare varnade Danska motståndsrörelsen och de judiska ledarna som satte igång en räddningskedja.

Danskarna såg inte judarna som ”Vi och Dom”. Judarna var grannar, kollegor, vänner och framför allt var de Danskar. Nazisterna kunde visserligen identifiera och peka ut dom men inte isolera dom från övriga folket. Danskarna slöt sig samman.

Några sveks av sina hjälpare som mot ersättning lämnade över de flyende till Tyskarna. Sånt har alltid förekommit och kommer alltid att göra det.

Vanliga Danskar gjorde bättre. På egen risk varnade, skyddade och gömde man sina landsmän från Tyskarna. Skeppare, Fiskare, Tullare och även Polis hjälpte till att smuggla judar över till säkerhet i Sverige.

.

Denna flykt högtidlighåller man nu inatt med ljuseventet.

Genom att för en natt göra Öresundsbron till en bro av ljus synliggör man människans inneboende kraft att överbrygga avstånd, bygga broar mellan människor.

Även om många vill påstå det just nu så är det faktiskt ingen större skillnad på oss beroende på vårt efternamn, vår tro eller var på jorden vi råkat födas.

.

En stjärnklar natt för ett tag sedan intog jag ryggläge på Österlens fält och spanade upp i rymden på ett meteorregn. Det vackra skådespelet förstärktes av Åskväder ute över havet.

Rakt upp kunde jag se Vintergatan som ett mjölkvitt stråk. Jag mindes en gammal lärare. Fastän han höll Kemilektion brukade han läsa dikter för oss.

Hans favorit var ”Vintergatan” av Zacharias Topelius. Salamit och Zulamit fanns på var sin sida av alltet. De älskade varandra så högt att de byggde en bro mellan varandra, det tog visserligen 1000 år men till slut stod Vintergatan klar. En bro av ljus.

.
Riktigt så stora projekt behöver man inte ägna sig åt, inte heller stora byggnadsverk.

De broar som behövs bygger vi mycket lättare, det är så enkelt som att sträcka ut en hand.